Det finns bara ett regeringsalternativ

I kväll fick vi för första gången i valrörelsen se de tre partiledarna i vänsterblocket på en och samma bild. Det hände i TV4:s partiledarutfrågning. Maria Wetterstrand sa att miljöpartiet kommer att kräva ministerposter om de tre partierna får majoritet i riksdagen. Lars Ohly sa att västerpartiet inte tänker göra det men att de måste få större inflytande över politiken om samarbetet ska fortsätta. Statsminister Göran Persson uppgav att han vill ha en renodlad socialdemokratisk regering. Han öppnade dock för samarbete både med mp och v och med något av de borgerliga partierna.

Det var ena sidan. På den andra sidan står Alliansen. Fyra partier som vill regera landet tillsammans. De har tagit fram ett gemensamt valmanifest som berättar vad de vill åstadkomma om de vinner valet. De har gemensamma förslag för skolan, miljön, jobben, familjerna m.m. m.m.

Borgerligheten har aldrig varit så enad som den är nu. När de borgerliga tog makten 1991 så hade två partier, moderaterna och folkpartiet, gjort ett gemensamt program med namnet "Ny start för Sverige". Varken centerpartiet eller kristdemokraterna var med på det, trots att de båda senare kom att sitta med i regeringen Bildt. 1991-1994 var svåra år ekonomiskt sett för Sverige, men det var emellertid frågan om Öresundsbrons byggande som ledde till ministeravhopp. Miljöminister Olof Johansson (c) lämnade regeringen, men centerpartiet stannade mandatperioden ut.

1976 hade socialdemokraterna regerat Sverige i 44 år när de tre borgerliga partierna (kristdemokraterna, eller kds som partiet hette då, var för små för att ta plats i riksdagen) lyckades ta över makten. Thorbjörn Fälldin (c) blev statsminister. Energifrågan blev dock för svår att enas om och regeringen sprack 1978. De borgerliga vann sedan valet 1979, Fälldin blev åter statsminister och en folkomröstning i kärnkraftsfrågan anordnades 1980. Detta hjälpte dock inte utan moderaterna lämnade 1981 regeringen p.g.a. motsättningar i skattepolitiken. Centerpartiet och folkpartiet regerade då själva fram till valet 1982, då makten förlorades tillbaka till socialdemokraterna.

Ingenting tyder på att det ska gå illa den här gången. Dels har Alliansen redan ett färdigt gemensamt program och sedan så är utgångsläget i konjunkturen betydligt bättre nu än det var under sent 1970-tal och tidigt 1990-tal. Reinfeldt är heller inte en lika självskriven ledare som Fälldin och Bildt var. Alla fyra partiledarna i Alliansen får stort utrymme, vilket är positivt.

Apropå Thorbjörn Fälldin, i dag hörde jag honom bli citerad två gånger. Dels av Lars Leijonborg vid ett torgmöte i Uppsala ("dra i långbänk, som Fälldin sa") och dels av Jan Guillou i TV4:s tidigare nämnda partiledarutfrågning ("dagtinga med sitt samvete, som Fälldin sa").

Thorbjörn Fälldin försvann ur hetluften för 20 år sedan, men han är fortfarande ett stort namn. När han ledde borgerligheten till valseger för 30 år sedan var det verkligen hög tid för något annat än socialistiskt styre. Nu har det "bara" gått tolv år, men det räcker. Göran Persson och socialdemokraterna känns trötta. Vi behöver något annat nu. Vi behöver en ny, framåtsyftande politik, vilket bäst uppnås med en ny statsminister och en ny regering.

Det finns bara ett alternativ. Det alternativet heter Allians för Sverige.